svindlande höjder

med skälvande händer klättrade du uppför stegen och plockade ner himlen bit för bit. la den på jorden. du sa att känslorna var för svindlande och krävde perspektiv.

försökte fånga dagen

piskande stålvind mot nakna, ömma kinder. betonghimmel och metallsmak i ljuden. asfalten rinner undan mig. suddiga reflektioner i vattenpölar och frusna bitna händer. moln från de andandes. blottade träd, pinade under blåsten. flygande i svart kontrast mot det gråa. fängslad frihet.

jag frågade dig varför och du svarade:

för ett hem är inte fyra väggar och en dörr, ett hem är ett hjärta och dess andetag.

tänka sig

läser igenom den här bloggen och ser så många månader av mig själv, i ord, i skrift uttryckta på den här bloggen. och jag funderar på tiden och vad den är och varför den finns. men tankar om tid är sluga saker som får en att gå en slippery slope till mötes. för tankar på tid får mig på tankar om existensens hur och när och v a r f ö r. för varför, egentligen? vad är tid? finns tid? varför finns tid? vad är meningen med livet? och jag tänker: varför är jag så upphakad på tid? ja, uppenbarligen så till den grad att ämnet fyller ut en merpart av mina mer eller mindre vettiga inlägg på den här bloggen. tänker: det kanske är en del av ungdomen, att fundera på sånt. eller en del av livet. tänker: båda alternativen är mycket möjliga. tänker: att jag tänker för mycket. och mitt i allt försöker jag att bara stanna upp och andas. stänga av, och leva nu. njuta av det faktum att jag har den så fantastiska möjligheten att få avnjuta tid. tänka sig.

edit: kanske är meningen med livet är att hitta de stunderna som får tiden att böja på sig. som får världen att rusa iväg, eller stå still.

från en måndagskväll

skrev: det var den 23e november och de nordiska andarnas nyvakna andedräkt klädde staden i is. snön föll för första gången idag.

ett dagboksextrakt

vad händer när vi hoppar?

(20140527)

framåt, tiden!

framtiden, så subtil,
ett annalkande skimmer
i gryningen