Sidor

tisdag 20 oktober 2015

en känsla av tid

se, ser du
hur tiden går förbi
hur gårdagens längtan, suckar, skratt,
ekar i den fyllda tomhetens etui

känn, känner du 
hur livet flimrar förbi
hur gårdagens önskan, hopp, vilja
spelas framför ögonen, idag passerar revy

Måndagshyllning no. 2

För all del, tyck att Strövtåg i hembygden (Mando Diao) är sönderspelad. Personligen väcker fortfarande introt, trots otaliga tryck på replay, en så stark känsla av hemlängtan hos mig. Vacker dikt, till på köpet, skriven av Gustaf Fröding. 

(Och ja, jag vet att det är tisdag, men när jag nu försöker etablera en vana att publicera ett måndagshyllnings-inlägg varje vecka kan jag ju inte bryta det efter andra veckan).

Strövtåg i hembygden 

Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,
det är ljus över stränder och näs
och omkring mig står den härliga skogen grön
bakom ängarnas gungande gräs.

Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord
står min hembygd och hälsar mig glad,
var mig hälsad! - Men var är min faders gård,
det är tomt bakom lönnarnas rad.

Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,
där den låg, ligger berghällen bar,
men däröver går minnet med vinden så svalt,
och det minnet är allt som är kvar.

Och det är som jag såge en gavel stå vit
och ett fönster stå öppet däri,
som piano det ljöd och en munter bit
av en visa med fin melodi.

Och det är som det vore min faders röst,
när han ännu var lycklig och ung,
innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst
och hans levnad blev sorgsen och tung.

Det är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig ned
invid sjön för att höra has tal
om det gamla, som gått, medan tiden led,
om det gamla i Alsterns dal.

Och sitt sorgsna och sorlande svar han slår,
men så svagt som det blott vore drömt:
"Det är kastat för vind sedan tjugo långa år,
det är dött och begravet och glömt.

Där du kära gestalter och syner minns,
där står tomheten öde och kal,
och min eviga vaggsång är allt som finns kvar
av det gamla i Alsterns dal.


Kort om Gustaf Fröding:
Anses vara en av Sveriges största diktare genom tiderna. Föddes 1860 på Alsters gård i Värmland, varifrån han ofta skildrar sina dikter. Fröding började ägna sig åt författarskapet på riktigt kring år 1890, men började därefter vistas på ett flertal olika vårdhem och mentalsjukhus för sin alkoholism och sina allt svårare mentala störningar. Mer om författaren finner ni här och här.

söndag 18 oktober 2015

animaliska liknelser

jag är en pilgitftsgroda i skinnet,
en skallerorm i blicken,
jag är dödlig i orden,
vet du inte det?

lördag 17 oktober 2015

läser just nu

Just nu läser jag Cry, the Beloved Country av Alan Paton på engelskan i skolan. Boken utspelar sig i Sydafrika under Apartheid, och följer mannen Kumalo på hans resa från landet till staden Johannesburg, i sökandet efter sonen Absalom. Jag är bara 30 sidor in än så länge, men boken är faktiskt riktigt bra och intressant. Pennor och lappar är bästa vännen när jag läser böcker till skolan, därav flikarna som sticker ut ur boken.

Tänkte också passa på att säga att jag äntligen är tillbaka på mitt Instagram-konto Lovemeabook. Nu ska det bli ordning på uppdateringen, så gå in och följ!

Åh, och just det, ikväll börjar Downton Abbey igen. Som jag längtat! Någon mer som följer serien, och vad tycks i sådana fall?

Bloggintervju hos Liza (I Regnet)

Idag är jag med i en bokintervju på bloggen I Regnet. Det är Liza som står bakom initiativet ”Bokbloggskärlek”, vilket går ut på att man som bokbloggare kan bli intervjuad och publicerad på hennes blogg, och på så sätt få upp ögonen för andras bloggar när deras inlägg dyker upp. Som sagt min tur idag, så kika gärna in och läs! Och tack Liza för fin idé. 



tisdag 13 oktober 2015

fattas mig

tappade bort en bit av mig själv och denna bit är mig ej funnen än, så jag letar. jag efterlyser.

måndag 12 oktober 2015

måndagshyllning

Nej, inte min dikt utan Edith Södergrans. Ja, hon förtjänar en måndagshyllning.


Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum. 
Jag är ett barn, en page, ett djärvt beslut, 
jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol... 
Jag är ett nät för alla glupska fiskar, 
jag är en skål för alla kvinnors ära, 
jag är ett steg mot slumpen och fördärvet, 
jag är ett språng i friheten och självet...
Jag är blodets viskning i mannens öra,
jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran,
jag är en ingångsskylt till nya paradis.
Jag är en flamma, sökande och käck,
jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna,
jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor... 

Kort om Edith Södergran:
Född 4 april 1892 i St:Petersburg av finlandssvenska föräldrar. Gick under sin uppväxt i tysk flickskola, där hon fick lära sig ett flertal olika språk. Södergran sägs vara påverkad av tysk expressionism, rysk futurism och fransk symbolism, och hon utkom med diktsamlingarna Dikter (1916), Septemberlyran (1918), Rosenaltarets (1919), Brokiga iakttagelser (1919), Framtidens skugga (1920). Edith avled midsommardagen 1923 försvagad av sjukdomen TBC.
Mer om författarinnan finner ni här och här

söndag 11 oktober 2015

Septembers läsning

September har övergått i oktober (för elva dagar sedan förvisso, men men) och jag tänkte sammanfatta föregående månads läsning lite kort.

Antal lästa böcker: 11 st: Animal farm +eng, Lola and the Boy Next Door +eng, Allt som stiger måste stråla samman (3 noveller), En bra karl är svårt att finna (3 noveller), A Modest Proposal +eng, Prinsessan som inte ville leka, Song of Solomon +eng, Antigone, Snäckorna, Kung Oidipus och Ett Dockhem.

Böcker lästa på engelska: Animal Farm, Lola and the Boy Next Door, A modest proposal och Song of Solomon.

Klassiker: Animal Farm, A modest proposal, Antigone och Kung Oidipus.

Noveller: 3 noveller från Allt som stiger måste stråla samman av Flannery O’Connor (Utsikten över skogen, Hemmets bekvämligheter och Parker är hemma igen),  3 noveller från En bra karl är svårt att finna av Flannery O’Connor (En bra karl är svårt att finna, Livet som räddas kan vara Ert eget och Bra Bondfolk), Prinsessan som inte ville leka av Astrid Lindgren, Snäckorna av Karin Boye och Ett Dockhem av August Strindberg.

Kommentar: Första riktigt bra månaden vad gäller läsning för min del. Mestadelen har förvisso bestått av noveller, men jag är glad att bara ha kommit igång. Många av böckerna/novellerna är sådana vi läst och analyserat i skolan, och tre verk jag fastnat för är A Modest Proposal av Jonathan Swift, Snäckorna av Karin Boye och Utsikten över skogen av Flannery O’Connor. Vad jag tycker utmärker dessa noveller, och vad som fick mig att stanna upp, är hur författarna på så olikt eleganta sätt rör sig i språket. Detta i kombination med vinnande tematik fick texterna att nå mig, liksom många andra säkert också upplevt, på ett kraftfullt sätt.

Har ni läst någon av dessa böcker/noveller och vad tyckte ni? Vilken är er favoritnovell?

tisdag 6 oktober 2015

Antigone, ett avskedsbrev till Haimon

Som jag skrev i ett tidigare inlägg, jobbar vi med boken Antigone av Sofokles på svenskan i skolan just nu. Antigone är en grekisk tragedi från omkring 442 f.kr som utspelar sig i staden Thebe. Handlingen rör kvinnan Antigone, vars bröder Etoekles och Polyneikes - båda tronpretendenter - dödar varandra i ett krig kallat ”De sju mot Thebe”. Efter kriget förklarar den nya kungen, Kreon (också Antigones morbror), att endast Eteokles ska få en riktig begravning. Detta gör Antigone förtvivlad, som i sorg väljer att trotsa Kreons ord och begrava Polyneikes ändå. När Kreon får reda på detta blir han vansinnig, och förvisar Antigone att dö.

I uppgift till idag, fick vi således att skriva ett avskedsbrev från Antigone till fästmannen Haimon, Kreons son. Nedan följer alltså min text. Jag valde att försöka skriva på vers om 4-5 takter, precis som Antigone är översatt. 

Har du läst något grekiskt drama, om ja vilken är din favorit? Tror du på ödet, och har dessa klassiska berättelser något att förmedla till den ”moderna människan”? 


Avskedsbrev till Haimon

O Haimon! Älskade, åtrådd, en käresta
till dig jag skriver i fruktan, förtvivlan och
förtröstar att orden jag stavar i vånda
når dig med säkerhet och i förvar.

Sekunder, minuter, timmar, jag
har förlorat allt grepp om vad verklighet är,
i detta Erebos dunkla som blivit min
boning, ett hem iklädd sorgedräkt.

När jag blev bortförd av soldater,
klädde Eos tårar ännu gräset
men mörket som slukade den sista sucken
av gryningen, när muren stängdes har
förtagit all uppfattning om tid, ja om rum.

O Haimon, älskade, det sades att jag
i Dikes ära blev bortförd, i
rättvisans namn - rättvisa! Äger
dessa människor, nej barbarer,
ledda av Kreon, ej förståndet att se
att blodsbandet, trots smutskastat, och kärleken
till min broder föregår allt vad
svek och landsförvisning anbelangar.

En gudarnas bön är i övertygelse,
inget en människa är i stånd att
bestrida. Åsikt, javisst!
Det äger varje själ rättighet till.
Så också Kreon, han i nedstigande led
av Labdakos kungaätt, men att han som
statligt överhuvud nekar Polyneikes,
rätten till välsignad begravning –
ett mynt att erbjuda Karon, det
övergår förståndet.

Haimon, jag vet att jag talar om fadern
din, han som - liksom Polyneikes för mig,
är bunden i blod och hjärta. Jag
önskar ej driva dig isär från
honom, men jag ber dig, jag vädjar! Låt ej 
förståndet fördunklas av kärlek.
Led honom ur den förblindande stoltheten,
Få honom att se reson, att styras
av medkänsla och ej av högmod. Liksom
Ikaros brändes av solen i trots mot
gudarna, piskar Kreons beslut upp de
onda vindarna.
Han skall se att ångra! Och
höra min röst, när jag i
Hades nedstiger.

Störst av alla sorger, är ändock
att som din brud, av Hera vigd, ej få
Gå min död till mötes. Likt Orfeus
Letade efter sin Eurydike i dödsriket,
ska också min själ alltid söka din.
Ej dagen ska jag få möta igen,
men Nyx slöja lockar än mer
än gryningen utan dig.

Jag ångrar ej de handlingar jag
uträttat. Hos gudarna – i mitt
hjärta – har jag vetat de vara sanna.
Ej tänker jag heller böja mig
för Kreon, ge honom den ursäkt han
med smaklös arrogans väntar på.
I min slocknad ska hans vrede
förvrängas, i din sorg ska hans
förstånd fördrivas.

Likväl önskar jag ej mina handlingar
ogjorda, det var i ödet, av Morai,
spunnet att bli såhär. Men o,
vad jag längtar efter din famn om natten,
din hand att hålla om dagen,
ditt jag att med tillförsikt
råda om.

I Afrodites namn, har jag två
handlingar att dömas därefter;
den första att jag begravde min
broder, den andra att jag älskade dig.