Flyktingarna som kommer
”De kommer i bleka trasor,
Om hösten, när sjön går vit.
Från namnlösa syner och fasor…”
Så inleds dikten Flyktingarna som kommer, skriven av
historikern Alf Henrikson. Dikten publicerades 1944, hösten innan andra världskrigets
slut. Då flydde tusentals människor från de baltiska staterna undan Sovjet och
nazisterna. Flyktingströmmen var den första att nå Sverige i modern tid.
Det är den 26
november 2015. Omkring 7000 människor i veckan har sökt asyl i Sverige den här
månaden, säger Migrationsverket. Jag sitter hemma, i ett lugnt Jönköping, och
betraktar sifforna. Ryser till.
Ett ofattbart antal
människor flyr sina hem i exempelvis Syrien, Afghanistan och Irak, de tre
länder som flest asylsökande i Sverige kommer ifrån. Många kommer för att söka
en trygghet undan inbördeskrig, diktaturer och terror. Och detta går ingen
obemärkt förbi.
Jag är engagerad som
läxhjälp för ensamkommande flyktingungdomar sedan några månader tillbaka. Ungdomar
i min egen ålder. I mötet med andra människor har detta varit några av de mest
lärorika månaderna i mitt liv. De har öppnat upp mina ögon för ett faktum som
folk tycks glömma: att de som flyr är människor.
Människor med andra kulturella och religiösa bakgrunder än vi är vana vid, javisst.
Men människor som förtjänar respekt och förståelse, precis som vem som helst. Dessutom
är många som flyr barn och ungdomar, precis som jag själv.
Alf Henriksons dikt
är skrämmande. ”… Över haven komma de
hit…”.
Dagens flyktingkris
är på många sätt en humanitär katastrof.
”Varför hjälpte vi
inte människor under andra världskriget mer?”, frågar vi oss idag.
”Varför hjälpte vi
inte människorna på flykt mer 2015?”, är en fråga jag kanske får av mina
barnbarn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Är det något du undrar, vill du tipsa mig - eller kanske själv fråga om råd?
Känn dig fri och berättigad att fråga på, och så svarar jag i en kommentar på inlägget eller din egna blogg (länka)!