Antigone, ett avskedsbrev till Haimon

Som jag skrev i ett tidigare inlägg, jobbar vi med boken Antigone av Sofokles på svenskan i skolan just nu. Antigone är en grekisk tragedi från omkring 442 f.kr som utspelar sig i staden Thebe. Handlingen rör kvinnan Antigone, vars bröder Etoekles och Polyneikes - båda tronpretendenter - dödar varandra i ett krig kallat ”De sju mot Thebe”. Efter kriget förklarar den nya kungen, Kreon (också Antigones morbror), att endast Eteokles ska få en riktig begravning. Detta gör Antigone förtvivlad, som i sorg väljer att trotsa Kreons ord och begrava Polyneikes ändå. När Kreon får reda på detta blir han vansinnig, och förvisar Antigone att dö.

I uppgift till idag, fick vi således att skriva ett avskedsbrev från Antigone till fästmannen Haimon, Kreons son. Nedan följer alltså min text. Jag valde att försöka skriva på vers om 4-5 takter, precis som Antigone är översatt. 

Har du läst något grekiskt drama, om ja vilken är din favorit? Tror du på ödet, och har dessa klassiska berättelser något att förmedla till den ”moderna människan”? 

Avskedsbrev till Haimon

O Haimon! Älskade, åtrådd, en käresta

till dig jag skriver i fruktan, förtvivlan och

förtröstar att orden jag stavar i vånda

når dig med säkerhet och i förvar.

Sekunder, minuter, timmar, jag

har förlorat allt grepp om vad verklighet är,

i detta Erebos dunkla som blivit min

boning, ett hem iklädd sorgedräkt.

När jag blev bortförd av soldater,

klädde Eos tårar ännu gräset

men mörket som slukade den sista sucken

av gryningen, när muren stängdes har

förtagit all uppfattning om tid, ja om rum.

O Haimon, älskade, det sades att jag

i Dikes ära blev bortförd, i

rättvisans namn - rättvisa! Äger

dessa människor, nej barbarer,

ledda av Kreon, ej förståndet att se

att blodsbandet, trots smutskastat, och kärleken

till min broder föregår allt vad

svek och landsförvisning anbelangar.

En gudarnas bön är i övertygelse,

inget en människa är i stånd att

bestrida. Åsikt, javisst!

Det äger varje själ rättighet till.

Så också Kreon, han i nedstigande led

av Labdakos kungaätt, men att han som

statligt överhuvud nekar Polyneikes,

rätten till välsignad begravning –

ett mynt att erbjuda Karon, det

övergår förståndet.

Haimon, jag vet att jag talar om fadern

din, han som - liksom Polyneikes för mig,

är bunden i blod och hjärta. Jag

önskar ej driva dig isär från

honom, men jag ber dig, jag vädjar! Låt ej 

förståndet fördunklas av kärlek.

Led honom ur den förblindande stoltheten,

Få honom att se reson, att styras

av medkänsla och ej av högmod. Liksom

Ikaros brändes av solen i trots mot

gudarna, piskar Kreons beslut upp de

onda vindarna.

Han skall se att ångra! Och

höra min röst, när jag i

Hades nedstiger.

Störst av alla sorger, är ändock

att som din brud, av Hera vigd, ej få

Gå min död till mötes. Likt Orfeus

Letade efter sin Eurydike i dödsriket,

ska också min själ alltid söka din.

Ej dagen ska jag få möta igen,

men Nyx slöja lockar än mer

än gryningen utan dig.

Jag ångrar ej de handlingar jag

uträttat. Hos gudarna – i mitt

hjärta – har jag vetat de vara sanna.

Ej tänker jag heller böja mig

för Kreon, ge honom den ursäkt han

med smaklös arrogans väntar på.

I min slocknad ska hans vrede

förvrängas, i din sorg ska hans

förstånd fördrivas.

Likväl önskar jag ej mina handlingar

ogjorda, det var i ödet, av Morai,

spunnet att bli såhär. Men o,

vad jag längtar efter din famn om natten,

din hand att hålla om dagen,

ditt jag att med tillförsikt

råda om.

I Afrodites namn, har jag två

handlingar att dömas därefter;

den första att jag begravde min
broder, den andra att jag älskade dig.