”Jag minns så väl dagen mor gifte sig…”
Så inleds Moa Martinsons bok Mor gifter sig, och meningen är
strax följd av begynnelsen till en berättelse olika alla andra. Med en unik
författarröst, ett tillsynes enkelt om än fängslande språk, och ett liv samt en
historia man sällan hör talas om, för hon läsaren genom sekelskiftets
arbetarklassmiljöer i Norrköping, liksom övriga Sverige.
Mia är endast åtta år gammal, när hon för första gången
bevittnar sin mor – iklädd en lånad svart klänning och ett enkelt glashalsband
– gifta sig. Som ung arbetande kvinna,
ensamstående mor till ett oäkta barn, samt med ursprung ur arbetarklassen,
hoppas Mia och hennes mor att giftermålet med den nye styvfadern Albert, ska
innebära ett lyft ur de usla förhållanden och förutsättningar de tidigare
tvingats tampats med. Med nyfikna och klara barnögon ser dock Mia på det
förhållande och den relation hennes mor byggt upp till farbrodern hon så snällt
ska kalla ”pappa”, och förstår inte alls varför han tar henne om livet, eller
får henne att växa kring midjan.
Trots
motsättningarna, blir bröllopet början på en ny tid för familjen, och lyckliga
över nystarten flyttar de ut till en gård kring Gamla Ö-vägen, en kvarts väg
från Norrköping. Allt förefaller rofyllt och tillsynes idylliskt, sett till de
angivna omständigheterna, det dröjer dock inte länge förrän idyllen tycks spricka
i kanterna och snart är Mia och modern omgivna av en ingift släkt med sikte på
att ruinera de, en skolgång och lärarinna vilka inte alls uppskattar Mias
kunskaper, samt barnafödande och en alldeles fördärvande krog.
Resan från den dag modern gifte sig, till bokens slut är
lång, och på vägen får Mia uppleva saker ett barn aldrig ska behöva göra. Det
är svårt att ta in de förhållanden familjen levde med som något som faktiskt
hänt, kanske för att sådan fattigdom som Mia var omgiven av sällan är skådad
idag. Tack vare Moa Martinsons fantastiska, och högst levande språk, lyckas hon
dock fånga läsaren och ge berättelsen liv – något som utmärker boken, och gör
den lättare att relatera till än de klassiker som skrevs kring 1700- och
1800-talet.
Fantastiskt, och
annorlunda, är också att det är ur åttaåriga Mias perspektiv boken berättas,
något som tillför ett barns uppriktig- och nakenhet till historien. Det är
sanningen, och en ocensurerad iakttagelse vilken berättas, endast skyddad bakom
det faktum att det som skett tillhör det förgångna.