Recension av Mor gifter sig

”Jag minns så väl dagen mor gifte sig…”

Så inleds Moa Martinsons bok Mor gifter sig, och meningen är strax följd av begynnelsen till en berättelse olika alla andra. Med en unik författarröst, ett tillsynes enkelt om än fängslande språk, och ett liv samt en historia man sällan hör talas om, för hon läsaren genom sekelskiftets arbetarklassmiljöer i Norrköping, liksom övriga Sverige.

Mia är endast åtta år gammal, när hon för första gången bevittnar sin mor – iklädd en lånad svart klänning och ett enkelt glashalsband – gifta sig.  Som ung arbetande kvinna, ensamstående mor till ett oäkta barn, samt med ursprung ur arbetarklassen, hoppas Mia och hennes mor att giftermålet med den nye styvfadern Albert, ska innebära ett lyft ur de usla förhållanden och förutsättningar de tidigare tvingats tampats med. Med nyfikna och klara barnögon ser dock Mia på det förhållande och den relation hennes mor byggt upp till farbrodern hon så snällt ska kalla ”pappa”, och förstår inte alls varför han tar henne om livet, eller får henne att växa kring midjan.

  Trots motsättningarna, blir bröllopet början på en ny tid för familjen, och lyckliga över nystarten flyttar de ut till en gård kring Gamla Ö-vägen, en kvarts väg från Norrköping. Allt förefaller rofyllt och tillsynes idylliskt, sett till de angivna omständigheterna, det dröjer dock inte länge förrän idyllen tycks spricka i kanterna och snart är Mia och modern omgivna av en ingift släkt med sikte på att ruinera de, en skolgång och lärarinna vilka inte alls uppskattar Mias kunskaper, samt barnafödande och en alldeles fördärvande krog. 

Resan från den dag modern gifte sig, till bokens slut är lång, och på vägen får Mia uppleva saker ett barn aldrig ska behöva göra. Det är svårt att ta in de förhållanden familjen levde med som något som faktiskt hänt, kanske för att sådan fattigdom som Mia var omgiven av sällan är skådad idag. Tack vare Moa Martinsons fantastiska, och högst levande språk, lyckas hon dock fånga läsaren och ge berättelsen liv – något som utmärker boken, och gör den lättare att relatera till än de klassiker som skrevs kring 1700- och 1800-talet.
  Fantastiskt, och annorlunda, är också att det är ur åttaåriga Mias perspektiv boken berättas, något som tillför ett barns uppriktig- och nakenhet till historien. Det är sanningen, och en ocensurerad iakttagelse vilken berättas, endast skyddad bakom det faktum att det som skett tillhör det förgångna.