Sidor

onsdag 9 december 2015

Recension av Oryx & Crake

Skrev förra veckan att jag var mitt uppe i boken Oryx and Crake av Margaret Atwood. Läste ut den någon dag senare och har nu klurat ihop en recension. Recensionen är också publicerad i Jönköpingsposten 9/12-2015, och återfinns här

När livet blir spelrum för maktbegär

Fascinerande samhällskritik.

Margaret Atwoods dystopiska roman Oryx and Crake tar sin början i en obestämd framtid, där samhället fallit sönder och lämnat efter sig ett öde landskap. Jorden är bränd, skogarna sönderslagna och fulla av muterade djur, och människorna – är borta. Ensam kvar finns Snowman. Svält och de utmanande väderförhållandena har försvagat honom, och han är på gränsen till död. Men vad utlöste katastrofen som fick världen att falla samman?

Genom romanen får läsaren följa Snowman dagarna efter katastrofen, i hans jakt på sätt att överleva. Men man får också ta del av Snowmans inre resa, där han skildrar det samhälle han växte upp i, liksom det liv han levde innan med älskarinnan Oryx och vännen Crake.

Vad som återberättas är en skrämmande sanning om ett land som korrumperats av bioteknik- och genmodifieringsföretag. Ett land där forskare börjat experimentera med muterade versioner av människor och djur i jakt på evig ungdom, och vällevnad. Ja, Oryx and Crake är skriven med snillrikt språk och ryslig precision, och Margaret Atwood lyckas med dessa medel skildra berättelsen om Snowman på ett betagande sätt. Hon riktar träffsäker kritik mot människan, och drar på så sätt in läsaren i en oemotståndlig debatt. Vad händer när man låter livet bli spelrum för maktbegär?

lördag 5 december 2015

Krönika ”Flyktingarna som kommer”, JP 2/12-2015

Jag jobbar, som en del av er kanske känner till, på Jönköpingspostens ungdomssida Rookie som skribent. Vi publicerar en sida i JP varje onsdag, och i det senaste numret, som handlade om flyktingkatastrofen, skrev jag en krönika. Krönikan heter ”Flyktingarna som kommer”, och jag skrev den i syftet att förmedla vad jag tycker att många glömmer bort mitt i all politik och byråkrati, nämligen det faktum att människorna som flyr är just människor, och att de förtjänar att mötas med respekt, förståelse och medmänsklighet. Krönikan hittar ni nedan och på Jönköpingspostens hemsida!


Flyktingarna som kommer

”De kommer i bleka trasor,
Om hösten, när sjön går vit.
Från namnlösa syner och fasor…” 
Så inleds dikten Flyktingarna som kommer, skriven av historikern Alf Henrikson. Dikten publicerades 1944, hösten innan andra världskrigets slut. Då flydde tusentals människor från de baltiska staterna undan Sovjet och nazisterna. Flyktingströmmen var den första att nå Sverige i modern tid.

Det är den 26 november 2015. Omkring 7000 människor i veckan har sökt asyl i Sverige den här månaden, säger Migrationsverket. Jag sitter hemma, i ett lugnt Jönköping, och betraktar sifforna. Ryser till.

Ett ofattbart antal människor flyr sina hem i exempelvis Syrien, Afghanistan och Irak, de tre länder som flest asylsökande i Sverige kommer ifrån. Många kommer för att söka en trygghet undan inbördeskrig, diktaturer och terror. Och detta går ingen obemärkt förbi.

Jag är engagerad som läxhjälp för ensamkommande flyktingungdomar sedan några månader tillbaka. Ungdomar i min egen ålder. I mötet med andra människor har detta varit några av de mest lärorika månaderna i mitt liv. De har öppnat upp mina ögon för ett faktum som folk tycks glömma: att de som flyr är människor. Människor med andra kulturella och religiösa bakgrunder än vi är vana vid, javisst. Men människor som förtjänar respekt och förståelse, precis som vem som helst. Dessutom är många som flyr barn och ungdomar, precis som jag själv.

Alf Henriksons dikt är skrämmande. ”… Över haven komma de hit…”.

Dagens flyktingkris är på många sätt en humanitär katastrof.

”Varför hjälpte vi inte människor under andra världskriget mer?”, frågar vi oss idag.

”Varför hjälpte vi inte människorna på flykt mer 2015?”, är en fråga jag kanske får av mina barnbarn.

tisdag 1 december 2015

motsägande villfarelser

om inte jagduhanhonhenvinidetdedem, så en 

om inte en, så jagduhanhonhenvidetdedem 

eller?

söndag 29 november 2015

flyga fritt

jag trodde jag kunde vara någon annan
en sån som inte var jag själv
annat skratt, annat leende,
gömde glimten i ögat i en ask.

läser just nu: Oryx and Crake

Lite söndagsläsning. Ja, just nu läser jag boken Oryx and Crake av Margaret Atwood. Hade inte hört talas om boken förrän jag kom över den, av en slump, när jag skulle leta efter en bok att recensera till Jönköpingsposten. Lånade hur som helst hem den och blev positivt överraskad, riktigt bra är den! Är numera någonstans i mitten av boken och hinner förhoppningsvis läsa ut den inom de närmsta dagarna.

I övrigt har det tyvärr stått ganska still på läsfronten. Läste ut Cry, the Beloved Country av Alan Paton häromdagen (fantastisk bok!), och måste påbörja Jane Eyre eftersom vi ska läsa den i svenskan. Bortsett från det har jag varken hunnit eller riktigt haft lust att läsa något annat. Men! Mitt Goodreads mål att läsa 40 böcker i år är snart uppnått! Halleluja för det. Var tveksam till om jag skulle nå målet tidigare i höstas, men utsikterna ser numera goda ut. Dessutom är det ju jullov om en inte alltför avlägsen framtid, och då ska det läsas. Glad första advent på er alla och hoppas ni får en fin dag.

lördag 28 november 2015

svindlande höjder

med skälvande händer klättrade du uppför stegen och plockade ner himlen bit för bit. la den på jorden. du sa att känslorna var för svindlande och krävde perspektiv.

försökte fånga dagen

piskande stålvind mot nakna, ömma kinder. betonghimmel och metallsmak i ljuden. asfalten rinner undan mig. suddiga reflektioner i vattenpölar och frusna bitna händer. moln från de andandes. blottade träd, pinade under blåsten. flygande i svart kontrast mot det gråa. fängslad frihet.

torsdag 26 november 2015

jag frågade dig varför och du svarade:

för ett hem är inte fyra väggar och en dörr, ett hem är ett hjärta och dess andetag.

tisdag 24 november 2015

tänka sig

läser igenom den här bloggen och ser så många månader av mig själv, i ord, i skrift uttryckta på den här bloggen. och jag funderar på tiden och vad den är och varför den finns. men tankar om tid är sluga saker som får en att gå en slippery slope till mötes. för tankar på tid får mig på tankar om existensens hur och när och v a r f ö r. för varför, egentligen? vad är tid? finns tid? varför finns tid? vad är meningen med livet? och jag tänker: varför är jag så upphakad på tid? ja, uppenbarligen så till den grad att ämnet fyller ut en merpart av mina mer eller mindre vettiga inlägg på den här bloggen. tänker: det kanske är en del av ungdomen, att fundera på sånt. eller en del av livet. tänker: båda alternativen är mycket möjliga. tänker: att jag tänker för mycket. och mitt i allt försöker jag att bara stanna upp och andas. stänga av, och leva nu. njuta av det faktum att jag har den så fantastiska möjligheten att få avnjuta tid. tänka sig.

edit: kanske är meningen med livet är att hitta de stunderna som får tiden att böja på sig. som får världen att rusa iväg, eller stå still.

från en måndagskväll

skrev: det var den 23e november och de nordiska andarnas nyvakna andedräkt klädde staden i is. snön föll för första gången idag.

lördag 21 november 2015

onsdag 18 november 2015

dekadens

den moraliska undergången,
förfallet, 
fallet, 
dykningen, störtade
10e våningen
stenhimmel -

kallet,
den vinterbitande, vinande, ätande urskogens sång
siren i vinden
dur i blodet,
utan avslut 

till dig (det blev en tanke)

så många gånger i mitt liv,
tänkt och hoppats och önskatönskatönskat mig
dig. 

tisdag 20 oktober 2015

en känsla av tid

se, ser du
hur tiden går förbi
hur gårdagens längtan, suckar, skratt,
ekar i den fyllda tomhetens etui

känn, känner du 
hur livet flimrar förbi
hur gårdagens önskan, hopp, vilja
spelas framför ögonen, idag passerar revy

Måndagshyllning no. 2

För all del, tyck att Strövtåg i hembygden (Mando Diao) är sönderspelad. Personligen väcker fortfarande introt, trots otaliga tryck på replay, en så stark känsla av hemlängtan hos mig. Vacker dikt, till på köpet, skriven av Gustaf Fröding. 

(Och ja, jag vet att det är tisdag, men när jag nu försöker etablera en vana att publicera ett måndagshyllnings-inlägg varje vecka kan jag ju inte bryta det efter andra veckan).

Strövtåg i hembygden 

Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,
det är ljus över stränder och näs
och omkring mig står den härliga skogen grön
bakom ängarnas gungande gräs.

Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord
står min hembygd och hälsar mig glad,
var mig hälsad! - Men var är min faders gård,
det är tomt bakom lönnarnas rad.

Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,
där den låg, ligger berghällen bar,
men däröver går minnet med vinden så svalt,
och det minnet är allt som är kvar.

Och det är som jag såge en gavel stå vit
och ett fönster stå öppet däri,
som piano det ljöd och en munter bit
av en visa med fin melodi.

Och det är som det vore min faders röst,
när han ännu var lycklig och ung,
innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst
och hans levnad blev sorgsen och tung.

Det är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig ned
invid sjön för att höra has tal
om det gamla, som gått, medan tiden led,
om det gamla i Alsterns dal.

Och sitt sorgsna och sorlande svar han slår,
men så svagt som det blott vore drömt:
"Det är kastat för vind sedan tjugo långa år,
det är dött och begravet och glömt.

Där du kära gestalter och syner minns,
där står tomheten öde och kal,
och min eviga vaggsång är allt som finns kvar
av det gamla i Alsterns dal.


Kort om Gustaf Fröding:
Anses vara en av Sveriges största diktare genom tiderna. Föddes 1860 på Alsters gård i Värmland, varifrån han ofta skildrar sina dikter. Fröding började ägna sig åt författarskapet på riktigt kring år 1890, men började därefter vistas på ett flertal olika vårdhem och mentalsjukhus för sin alkoholism och sina allt svårare mentala störningar. Mer om författaren finner ni här och här.

söndag 18 oktober 2015

animaliska liknelser

jag är en pilgitftsgroda i skinnet,
en skallerorm i blicken,
jag är dödlig i orden,
vet du inte det?

lördag 17 oktober 2015

läser just nu

Just nu läser jag Cry, the Beloved Country av Alan Paton på engelskan i skolan. Boken utspelar sig i Sydafrika under Apartheid, och följer mannen Kumalo på hans resa från landet till staden Johannesburg, i sökandet efter sonen Absalom. Jag är bara 30 sidor in än så länge, men boken är faktiskt riktigt bra och intressant. Pennor och lappar är bästa vännen när jag läser böcker till skolan, därav flikarna som sticker ut ur boken.

Tänkte också passa på att säga att jag äntligen är tillbaka på mitt Instagram-konto Lovemeabook. Nu ska det bli ordning på uppdateringen, så gå in och följ!

Åh, och just det, ikväll börjar Downton Abbey igen. Som jag längtat! Någon mer som följer serien, och vad tycks i sådana fall?

Bloggintervju hos Liza (I Regnet)

Idag är jag med i en bokintervju på bloggen I Regnet. Det är Liza som står bakom initiativet ”Bokbloggskärlek”, vilket går ut på att man som bokbloggare kan bli intervjuad och publicerad på hennes blogg, och på så sätt få upp ögonen för andras bloggar när deras inlägg dyker upp. Som sagt min tur idag, så kika gärna in och läs! Och tack Liza för fin idé. 



fredag 16 oktober 2015

tisdag 13 oktober 2015

fattas mig

tappade bort en bit av mig själv och denna bit är mig ej funnen än, så jag letar. jag efterlyser.

måndag 12 oktober 2015

måndagshyllning

Nej, inte min dikt utan Edith Södergrans. Ja, hon förtjänar en måndagshyllning.


Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum. 
Jag är ett barn, en page, ett djärvt beslut, 
jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol... 
Jag är ett nät för alla glupska fiskar, 
jag är en skål för alla kvinnors ära, 
jag är ett steg mot slumpen och fördärvet, 
jag är ett språng i friheten och självet...
Jag är blodets viskning i mannens öra,
jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran,
jag är en ingångsskylt till nya paradis.
Jag är en flamma, sökande och käck,
jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna,
jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor... 

Kort om Edith Södergran:
Född 4 april 1892 i St:Petersburg av finlandssvenska föräldrar. Gick under sin uppväxt i tysk flickskola, där hon fick lära sig ett flertal olika språk. Södergran sägs vara påverkad av tysk expressionism, rysk futurism och fransk symbolism, och hon utkom med diktsamlingarna Dikter (1916), Septemberlyran (1918), Rosenaltarets (1919), Brokiga iakttagelser (1919), Framtidens skugga (1920). Edith avled midsommardagen 1923 försvagad av sjukdomen TBC.
Mer om författarinnan finner ni här och här

söndag 11 oktober 2015

Septembers läsning

September har övergått i oktober (för elva dagar sedan förvisso, men men) och jag tänkte sammanfatta föregående månads läsning lite kort.

Antal lästa böcker: 11 st: Animal farm +eng, Lola and the Boy Next Door +eng, Allt som stiger måste stråla samman (3 noveller), En bra karl är svårt att finna (3 noveller), A Modest Proposal +eng, Prinsessan som inte ville leka, Song of Solomon +eng, Antigone, Snäckorna, Kung Oidipus och Ett Dockhem.

Böcker lästa på engelska: Animal Farm, Lola and the Boy Next Door, A modest proposal och Song of Solomon.

Klassiker: Animal Farm, A modest proposal, Antigone och Kung Oidipus.

Noveller: 3 noveller från Allt som stiger måste stråla samman av Flannery O’Connor (Utsikten över skogen, Hemmets bekvämligheter och Parker är hemma igen),  3 noveller från En bra karl är svårt att finna av Flannery O’Connor (En bra karl är svårt att finna, Livet som räddas kan vara Ert eget och Bra Bondfolk), Prinsessan som inte ville leka av Astrid Lindgren, Snäckorna av Karin Boye och Ett Dockhem av August Strindberg.

Kommentar: Första riktigt bra månaden vad gäller läsning för min del. Mestadelen har förvisso bestått av noveller, men jag är glad att bara ha kommit igång. Många av böckerna/novellerna är sådana vi läst och analyserat i skolan, och tre verk jag fastnat för är A Modest Proposal av Jonathan Swift, Snäckorna av Karin Boye och Utsikten över skogen av Flannery O’Connor. Vad jag tycker utmärker dessa noveller, och vad som fick mig att stanna upp, är hur författarna på så olikt eleganta sätt rör sig i språket. Detta i kombination med vinnande tematik fick texterna att nå mig, liksom många andra säkert också upplevt, på ett kraftfullt sätt.

Har ni läst någon av dessa böcker/noveller och vad tyckte ni? Vilken är er favoritnovell?

tisdag 6 oktober 2015

Antigone, ett avskedsbrev till Haimon

Som jag skrev i ett tidigare inlägg, jobbar vi med boken Antigone av Sofokles på svenskan i skolan just nu. Antigone är en grekisk tragedi från omkring 442 f.kr som utspelar sig i staden Thebe. Handlingen rör kvinnan Antigone, vars bröder Etoekles och Polyneikes - båda tronpretendenter - dödar varandra i ett krig kallat ”De sju mot Thebe”. Efter kriget förklarar den nya kungen, Kreon (också Antigones morbror), att endast Eteokles ska få en riktig begravning. Detta gör Antigone förtvivlad, som i sorg väljer att trotsa Kreons ord och begrava Polyneikes ändå. När Kreon får reda på detta blir han vansinnig, och förvisar Antigone att dö.

I uppgift till idag, fick vi således att skriva ett avskedsbrev från Antigone till fästmannen Haimon, Kreons son. Nedan följer alltså min text. Jag valde att försöka skriva på vers om 4-5 takter, precis som Antigone är översatt. 

Har du läst något grekiskt drama, om ja vilken är din favorit? Tror du på ödet, och har dessa klassiska berättelser något att förmedla till den ”moderna människan”? 


Avskedsbrev till Haimon

O Haimon! Älskade, åtrådd, en käresta
till dig jag skriver i fruktan, förtvivlan och
förtröstar att orden jag stavar i vånda
når dig med säkerhet och i förvar.

Sekunder, minuter, timmar, jag
har förlorat allt grepp om vad verklighet är,
i detta Erebos dunkla som blivit min
boning, ett hem iklädd sorgedräkt.

När jag blev bortförd av soldater,
klädde Eos tårar ännu gräset
men mörket som slukade den sista sucken
av gryningen, när muren stängdes har
förtagit all uppfattning om tid, ja om rum.

O Haimon, älskade, det sades att jag
i Dikes ära blev bortförd, i
rättvisans namn - rättvisa! Äger
dessa människor, nej barbarer,
ledda av Kreon, ej förståndet att se
att blodsbandet, trots smutskastat, och kärleken
till min broder föregår allt vad
svek och landsförvisning anbelangar.

En gudarnas bön är i övertygelse,
inget en människa är i stånd att
bestrida. Åsikt, javisst!
Det äger varje själ rättighet till.
Så också Kreon, han i nedstigande led
av Labdakos kungaätt, men att han som
statligt överhuvud nekar Polyneikes,
rätten till välsignad begravning –
ett mynt att erbjuda Karon, det
övergår förståndet.

Haimon, jag vet att jag talar om fadern
din, han som - liksom Polyneikes för mig,
är bunden i blod och hjärta. Jag
önskar ej driva dig isär från
honom, men jag ber dig, jag vädjar! Låt ej 
förståndet fördunklas av kärlek.
Led honom ur den förblindande stoltheten,
Få honom att se reson, att styras
av medkänsla och ej av högmod. Liksom
Ikaros brändes av solen i trots mot
gudarna, piskar Kreons beslut upp de
onda vindarna.
Han skall se att ångra! Och
höra min röst, när jag i
Hades nedstiger.

Störst av alla sorger, är ändock
att som din brud, av Hera vigd, ej få
Gå min död till mötes. Likt Orfeus
Letade efter sin Eurydike i dödsriket,
ska också min själ alltid söka din.
Ej dagen ska jag få möta igen,
men Nyx slöja lockar än mer
än gryningen utan dig.

Jag ångrar ej de handlingar jag
uträttat. Hos gudarna – i mitt
hjärta – har jag vetat de vara sanna.
Ej tänker jag heller böja mig
för Kreon, ge honom den ursäkt han
med smaklös arrogans väntar på.
I min slocknad ska hans vrede
förvrängas, i din sorg ska hans
förstånd fördrivas.

Likväl önskar jag ej mina handlingar
ogjorda, det var i ödet, av Morai,
spunnet att bli såhär. Men o,
vad jag längtar efter din famn om natten,
din hand att hålla om dagen,
ditt jag att med tillförsikt
råda om.

I Afrodites namn, har jag två
handlingar att dömas därefter;
den första att jag begravde min
broder, den andra att jag älskade dig. 

tisdag 29 september 2015

det var en tisdag

krispig höstluft. rykande andedräkt. släpig senapssol. tunn jacka. kalla händer. flykt och beständighet.

söndag 27 september 2015

Sofokles, en smakebit på Antigone

Idag, söndag, och dagen kommer spenderas med kompis och plugg. På svenskan i skolan jobbar vi med Antigone, ett grekiskt drama daterat till omkring 442 f. kr, och jag tänkte därför delta i Smakebit på søndag med ett utdrag ur denna bok:
”Saliga de, som går genom livet
utan att veta hur sorgen smakar!
Skakas av gudarnas hand ett hus, 
viker förbannelsen aldrig:
Den liknar de vågsvall, en trakisk 
stormvind rör upp i havet.” 
Framför mig väntar nu ett par veckors textarbete med Antigone, vilket ska bli spännande. Vi har precis påbörjat en stor litteraturkurs (ung. litteraturvetenskap på gymnasiet), så hela arbetssättet med djupare textanalyser och dylikt är ganska nytt. Men också väldigt kul! Återkommer med mer om Antigone i fler inlägg.

lördag 26 september 2015

en liten glimt av stillhet i vardagen

Det är helg, lördag, och trots att klockan bara är åtta har mörkret redan intagit staden. Bakom mig i tid, ligger de första fem veckorna i skolan, veckor som varit fyllda av försök till att komma in i vardagen igen, att få rutin på saker och ting.

Framför mig en karvad ovisshet.

Och trots känslan av ett ”mitt-i-alltet”, av att dagarna börjat avlösa varandra på det sätt var dagar gör, har ett märkligt lugn lyckats infinna sig - för jag vill läsa igen. En småsak, kan tyckas, och för de allra flesta är det nog så. Men lyckan i att jag, på ett förunderligt vänster, har lyckats hitta en glimt av stillhet i vardagen stor nog för att känna längtan efter ord, är så betryggande. Har således plockat ner Wolf Hall av Hilary Mantel från hyllan. Boken har prisats något oerhört, och (som bekant eller obekant) dessutom blivit tv-serie. Jag råkar också tycka om historisk fiktion mycket, så det ska bli intressant att se vad boken har att bjuda på.

Har ni läst Wolf Hall eller sett tv-serien, och vad tycker ni? Hur förhåller ni er till historiska draman?

en tanke

en tanke, jag hade
om alltets förgänglighet
flykt,
och att ingen dag kommer igen

söndag 20 september 2015

Barnboksdilemmat: bryr sig vuxna mest om sin egen barndom?

Klickade runt på Tovas blogg (Bokugglan) och hittade där ett inlägg kring barnboksdilemmat. Inlägget refererar tillbaka till Andreas Palmaers debattartikel ”Barnboksdilemmat. Vuxna bryr sig mest om sin egen barndom” (Dagens Nyheter, 2015-08-10). I sin artikel diskuterar Palmaer det högaktuella ämnet; barns minskade läsning, och drar paralleller till hur barnlitteraturen står still. Hur den generation som fått Pippi, Pettson & Findus, Mumintrollen och Alfons Åberg läst för sig som liten, idag vill ”tvinga på” också sina barn nämnda böcker.

Palmaer ställer sig i artikeln kritisk till vår syn på barn-och ungdomslitteratur idag, och menar på att det inte sker någon förnyelse, eller som han skriver:

Vi är genuint engagerade i barns läsning, men drivorna med kulturartiklar i ämnet är märkligt vaga. Ofta är det långa betraktelser över ungas läslust eller ljuva minnen från barndomens besök på bibliotek, där författare eller böcker knappt nämns... Vi älskar läsning som koncept, men inte författarna – om vi inte läste dem som barn. 

Och jag håller med, till viss del. Det är ett intressant perspektiv, och det tål att belysas. Varför minskar barns läsande? Varför minskar barns lust till att läsa? Och är vuxna bara navelskådare? Återkommer med en del 2.