Barnboksdilemmat: bryr sig vuxna mest om sin egen barndom?

Klickade runt på Tovas blogg (Bokugglan) och hittade där ett inlägg kring barnboksdilemmat. Inlägget refererar tillbaka till Andreas Palmaers debattartikel ”Barnboksdilemmat. Vuxna bryr sig mest om sin egen barndom” (Dagens Nyheter, 2015-08-10). I sin artikel diskuterar Palmaer det högaktuella ämnet; barns minskade läsning, och drar paralleller till hur barnlitteraturen står still. Hur den generation som fått Pippi, Pettson & Findus, Mumintrollen och Alfons Åberg läst för sig som liten, idag vill ”tvinga på” också sina barn nämnda böcker.

Palmaer ställer sig i artikeln kritisk till vår syn på barn-och ungdomslitteratur idag, och menar på att det inte sker någon förnyelse, eller som han skriver:

”Vi är genuint engagerade i barns läsning, men drivorna med kulturartiklar i ämnet är märkligt vaga. Ofta är det långa betraktelser över ungas läslust eller ljuva minnen från barndomens besök på bibliotek, där författare eller böcker knappt nämns... Vi älskar läsning som koncept, men inte författarna – om vi inte läste dem som barn.” 

Och jag håller med, till viss del. Det är ett intressant perspektiv, och det tål att belysas. Varför minskar barns läsande? Varför minskar barns lust till att läsa? Och är vuxna bara navelskådare? Återkommer med en del 2.