Filmrecension av Boktjuven

Häromveckan var jag och min kompis Tova (Bokugglan), på bio och såg Boktjuven - filmatiseringen av boken som slagit igenom världen över, översatts till ett flertal olika språk, samt skildrar andra världskriget ur en alldeles unik synvinkel.

Tyskland 1939, och andra världskriget har precis tagit sina första, nyvakna andetag. I Europa råder kaos, och naiva beger sig de unga soldaterna ut till fronterna för att strida för fosterlandet. Samtidigt sitter 10-åriga Liesel Meminger på ett tåg tillsammans med sin familj för att adopteras bort tillsammans med sitt syskon. Utan förvarning dör dock brodern, och begravningen de håller till hans minne invid järnvägsrälsen kommer att bli början på en ny tid för Liesel - men också utmärkande som dagen då hon stjäl sin första bok.
Endast ackompanjerad av Dödgrävarens handbok anländer hon så till Himmel Strasse, där hon mottags av Hans och Rosa Hubermann. Utan förvarning rycks hon in i en värld där saumensh är ett smeknamn, pojken i grannhuset blir hennes bästavän, och mannen i källaren hennes alldeles egna hemlighet. På gatan där himlen tog sin början, och döden dansade, där fann hon tröst, där hittade hon hem.

Första gången jag läste Boktjuven, var för omkring tre år sedan, och jag föll för den direkt. När jag sedan fick reda på att boken skulle filmatiseras, var det med förtjusning och iver jag väntade på den dag jag skulle få se den - och jag blev allt annat än besviken.
Boktjuven är, både i film-liksom bokformat, en otroligt naken, ärlig och vackert finstämd berättelse - vilken skildrar, om inte kriget så åtminstone hur det påverkade en ung flickas, och så många andras liv. Oerhört sorgligt, om än med stunder av lycka, berättar den om hur kriget tog allt ifrån de och gav hälften tillbaka, och hur det - trots den misär så många gick igenom - kunde visa glimtar av det allra starkaste ljus.