Recension av Aldrig släppa taget

I åratal har Sam och hans bror Riddle levt ett liv i flykt, ständigt på rymmen från det de lämnat bakom sig, tillsammans med deras psykiskt sjuka och kriminella far. Undangömda, och konstant avskärmade från den värld de levt i, har de växt upp i ett samhälle där de blivit utstötta - något de förvisso förstått, varit medvetna om och accepterat - men likväl aldrig försökt ändra på. I år har de varit annorlunda, udda, och inte alls vetat vilka de egentligen är - tills nu.

När Sam en dag plötsligt möter Emily, förändras hans värld och liv drastiskt, och trots att de är varandras raka motsatser skakas deras tillvaro om oerhört. I Emily och hennes familj finner Sam sig själv, och tillsammans med Riddle, som oupphörligt förlitar sig på sin bror, vågar de äntligen tro på att de hittat hem.
Andra makter verkar dock vilja skilja de två familjerna åt, och snart inser de att lyckan de precis funnit är både ömtålig och oförutsägbar - för precis när allt tycks komplett slås det till spillror, och de tre ungdomarna tvingas isär från varandra.
Frågan är om kärlek och tillit övervinner allt, och framförallt - hur ska man kunna hitta tillbaka till någon man tror är förlorad för alltid?

Att skriva om det reella och den värld vi lever i idag är en oerhörd konst, då det många gånger kan vara svårt att få en sådan text riktigt levande. Trots det lyckas författarinnan till Aldrig släppa taget förträffligt bra med detta, och i boken skildras en sällsam berättelse om hur människor, fastän de kommer från helt olika världar, kan finna kärlek, längtan och hopp i varandra.
Med stor inlevelse och ett mycket nyanserat samt trovärdigt språk, berättas också hur man, även när avståndet mellan en är som allra störst, kan hålla ihop och föras samman med människor.
Personligen fastnade jag mycket för boken, och med en finstämd om än fängslande ton blandas spänning med dramatik och kärlek.