Tankar kring Divergent-trilogin (SPOILERS)

När jag i april under föregående år läste ut Divergent, var jag i extas, och antecknade ivrigt "UNDERBAR. Insurgent, kom nu!" i min läsdagbok. Föga anade jag att nämnda bok skulle komma att tillhöra en utav mina absoluta favoritserier, och trots stora likheter med The Hunger Games, sätta oerhörd prägel på mitt läsande. 

Idag, omkring ett år senare, har jag avslutat den trilogi vilken slagit igenom något enormt bland både allmänheten liksom litteraturvärlden, samt sett filmatiseringen av den inledande boken - händelser som definitivt utmärker sig på bokfronten år 2014.

"Divergent är en dystopisk berättelse, vilken utspelar sig i ett framtida Chicago där samhället är indelat i fem falanger; De ärliga, De osjälviska, De tappra, De fridfulla och De lärda.
En speciell dag under sitt sextonde levnadsår, måste ungdomarna i de olika falangerna ta ställning, och välja vilken falang de vill tillhöra - och för Beatrice Prior står valet mellan att stanna kvar hos De osjälviska, där hon aldrig tyckts passa in, eller välja den hon innerst inne är.
Valet hon för förändrar allting, och snart finner hon sig slåss för sin framtid och sitt liv i initieringsfasen hos De tappra, där endast de tio bästa får stanna kvar i falangen, och resten stöts ut till ett liv på gatan."

Att filmatisera en så pass stor serie som Divergent, att konvertera dess ord och sätta de i handling och perspektiv, är en oerhörd konst - och därmed svårt att lyckas med. Trots det har regissören, Neil Burger, gjort ett enastående jobb, och bortsett från det faktum att jag fortfarande är allmänt star-struck, måste jag säga att filmen var fantastisk.
Divergent följer bokens handling genom hela filmen, och utelämnar inga avgörande delar. Scenerna är som tagna ur boken, soundtracket är underbart (I won't let you go och I need you) och skådespelarna gestaltar karaktärerna på ett mycket lovande sätt.
Mycket möjligt är att jag behöver få lite perspektiv på filmen, hur eller hur levde den upp till alla förväntningar, och nu hoppas jag på att Insurgent och Allegiant del 1 och 2, vilka har premiär i mars 2015, 2016 och 2017, håller den högt satta ribban.

Klicka på Läs mer, för att läsa mer om mina tankar kring Allegiant, OBS - SPOILERS!




Jag har oerhört svårt att sätta ord på mina känslor för Allegiant, och för att vara ärlig har de pendlat upp och ned sedan jag läste ut boken. Allegiant är, på många sätt, ett rättmät
igt och värdigt slut till Divergent-trilogin, och trots att tempot i första halvan av boken är relativt långsamt, med händelser som inte känns alltför genomtänkta - gör de sista 200 sidorna boken rättvisa, och visar hur Roth inte är rädd för att ta andan ur sina läsare och, liksom i Divergent och Insurgent, avsluta kapitel efter kapitel med cliffhangers.

OBS: LÄS INTE VIDARE OM DU INTE LÄST ALLEGIANT! SPOILERS!

På något plan har jag så svårt att förstå att Divergent, och den resa serien inneburit, är slut - mycket möjligt på grund av det så extremt oväntade slutet. Att en författare vågar döda sin huvudkaraktär (som jag grät), är oerhört vågat, och trots att så många delar av mig skriker nej till hur allting slutade - till hur Tris röst fattas Tobias i de sista kapitlen - kanske det faktiskt ligger något i uttrycket "kill your darlings". Veronica själv beskriver även, i ett inlägg på sin blogg, hur hon arbetade med boken och dess slut, och kanske behövde Allegiant Tris död för att kunna avslutas, för att bli hel.

Vidare älskade jag att boken var berättad ur både Tris och Tobias POV, något som gav mer förståelse för vem Tobias faktiskt var och de val han gjorde, samt gav djupare perspektiv på deras relation och hans resa. Att Tori, och så många andra karaktärer, liksom exempelvis Uriah dog har jag svårt att se syftet bakom - och trots att Tris död, uppoffring och försoning tog Dauntless motto "We believe in ordinary acts of bravery, in the courage that drives one person to stand up for another." ett steg längre, kommer jag inte kunna glömma hur totalt oväntat och chockartat det kom.
Hur eller hur dock ett fint slut, på en alldeles fantastisk serie som jag sent ska glömma.

"He is a part of me, always will be, and I am a part of him, too. I don't belong to Abnegation, or Dauntless, or even the Divergent. I don't belong to the Bureau or the experiment or the fringe. I belong to the people I love, and they belong to me - they, and the love and loyalty I give them, form my identity far more than any word or group ever could."
- Tris, s. 455.