Förr eller senare exploderar jag, typ nu! OBS: SPOILERS!

I tisdags förra veckan var jag på förhandsvisningen av Förr eller senare exploderar jag (tycker att den borde hetat The fault in our stars, finare titel, hehe) tillsammans med några kompisar från min bokklubb. Premiären var i söndags, och jag ville därför vänta lite innan jag gav er mina reaktioner på filmen.

Så, vad tyckte jag då? Alltså, jag älskar TFIOS som bok, den berörde något otroligt när jag först läste den, och det är en utav mina absoluta favoritböcker. Förväntningarna på filmen var av nämnda skäl därför väldigt höga, och trots att jag haft mina tvivel angående ex. Ansel som Augustus och hur det skulle bli när Shailene och Ansel spelade ett par - levde filmen upp till de många gånger om.

På något sätt känns det lite overkligt att jag sett filmen, eftersom väntan varit så lång. Skådespelarna var dock riktigt bra, och passade utmärkt för sina roller - det är omöjligt att inte gilla Ansel som Augustus, hela karaktären bara lyser. Tårar blev det många av också, hela biosalongen satt och grät tillsammans, vilket var lite speciellt och nästan komiskt, men också visar på hur mycket filmen berörde.

För lite mer konstruktiv kritik, fortsätt läsa efter bilderna... (OBS! Spoilers!)

Jag, Tova och Emm innan filmen började.

Det var dock ett fåtal saker jag saknade/var lite mindre nöjd med i filmen, och på minussidan fanns; bakgrundsmusiken. Soundtracket till filmen är underbart, men låtarna var klippta lite konstigt och scoret var inte det bästa. Dessutom fick sidkaraktärerna inte så mycket rum - förvisso var Isaac fantastisk, men jag hade velat se lite mer av Augustus och Hazels familjer.
Det som förvånade mig, och det jag saknade mest, var dock slutet. Boken, som är skriven/berättad i dåtid, avslutas med en mening i nutid där Hazel säger ”I do, Augustus, I do”, vilket indikerar att hon lever nu, i en framtid efter Augustus död. Istället slutar filmen med att hon säger något annat som svar på Augustus brev.

MEN, filmen innehöll också många fina stunder, och majoriteten av alla citat var citerade exakt - vilket var ett stort plus. Ansel och Shailene var underbara tillsammans, och spelade sina roller riktigt väl. Dessutom var en hel svensk rapplåt (Bomfalleralla) med i scenerna när de besöker Van Houten, vilket var jättekul - särskilt som man faktiskt förstod vad de sa.
På det hela taget en mycket fin och välgjord ”film-adaption” av en älskad bok, med fantastiska skådespelare och många tårar och leenden. Helt klart sevärd!