Recension av Maze Runner - I vansinnets öken

Jag fick, som jag skrev i förra inlägget, Maze Runner - I vansinnets öken av James Dashner som recensionsexemplar av Semic i slutet av november - stort tack! Boken är uppföljaren till Maze Runner - I dödens labyrint (recension finns här), som hade premiär under sommaren 2014. Recensionen tar upp en del spoilers, så fortsatt läsning är på eget bevåg. 

Varning för spoilers! 

I vansinnets öken tar sin början precis efter att Thomas, Teresa och de gläntingar som valt att följa honom, flytt från labyrinten. Förvirrade och utmattade efter att ha lyckats ta sig ur dödsfällan, somnar de i tron om att de äntligen ska få tillbaka sina minnen och kunna återgå till sina gamla, normala liv - men WICKED tycks ha helt andra planer för dem. 

När Thomas vaknar upp är Teresa borta, och har ersatts av en ny kille vid namn Aris. Instängda i ett skyddsrum utan tillgång till varken mat eller vatten, slås drömmen om den fredliga tillvaro killarna lovats av WICKED snabbt i spillror, och utsvultna och trötta är kampen om att genomleva dagen det enda som håller de uppe. Så en dag dyker en märklig man i kostym upp, och trots att livet inte tycks kunna bli mycket sämre, berättar han något som ska komma att förändra tillvaron för pojkarna för alltid.

Det visar sig att killarna måste genomgå ännu ett prov innan kampen är över. De har två veckor på sig att korsa en förbränd öken, härjad av solstormar, torka och åskoväder för att komma till ’skyddszonen’. Men överlevnad visar sig hänga på mer än tillräckligt med förnödenheter, och de faror de möter på vägen ändrar spelreglerna totalt. 

Tankar & sådant

Maze Runner - I dödens labyrint, är som så många andra tvåor i en trilogi, en blandning av olidlig spänning och upprepande av berättelsen. Boken bjuder på många fina kapitel, där Thomas och killarnas kamp för överlevnad beskrivs på ett oerhört spännande och nervkittlande sätt - men innehåller också, bitvis, delar där handlingen i stort sett endast maler på. (Huvudsakligen de delar där de vandrar i öknen och det inte händer så mycket...) 

Hur som helst, det tog ett tag för mig att komma in i boken, men mest för att jag inte riktigt tog mig tid att sträckläsa den i början. Efter omkring halva boken upplevde jag dock en tydlig upptakt av handlingen mot ett klimax, som fick mig att vända sida med skräckblandad förtjusning. 

Såå, lite känslor och tankar kring boken då?

Mina åsikter kring boken/dess handling pendlade upp och ner genom hela berättelsen. På det hela taget är jag positivt överraskad, och boken slog verkligen mina förväntningar. Angående det genomgående temat för boken, det vill säga att killarna ska ut i öknen och genomgå ett andra prov, måste jag dock säga att det kändes lite som när historien upprepar sig själv och du inte riktigt förstår varför. Att skicka ut killarna i öknen är ju som att se de genomlida ett andra Hunger Games - ett andra Hunger Games där sannolikheten för att dina favoritkaraktärer (Newt Newt Newt) ska dö, är skyhög. 

För jag menar okej, jag förstår poängen med att de ska få genomgå ett andra prov, det gör jag. Det tillförde både spänning och dynamik till boken, men frågan är om det var nödvändigt för karaktärernas skull och utveckling. 

Ja, ungefär såhär kände jag.

Plus med boken: I stort sett hela andra halvan av boken. Gillade starkt uppbyggnaden av handlingen mot klimaxet! 

Minus med boken: Att handlingen inte alltid håller 100% tätt, och att den bitvis blir lite väl invecklad. 

Önskar till nästa bok: Jag skulle gärna vilja se lite mer konkret karaktärsutveckling, och gärna fler kapitel/mer text om Minho och Newt. 

På det hela taget en riktigt andra bok, och jag ser mycket fram emot att läsa den sista, och avslutande delen i serien!