I kroppen min

"Cancern är tillbaka. Och den här gången är allvaret värre än senast.

Jag har vaknat ut en vacker dröm. Drömmen jag drömde är nu försvunnen. Livet jag levde har plötsligt förvandlats till en mardröm. Igen. Och hur jag än försöker, så kan jag inte somna ifrån den här verkligheten."

I mars 2011 skrev Kristian Gidlund ett inlägg på sin nystartade blogg I kroppen min, där han berättade att han fått cancer. Med cellgiftsbehandlingar och hopp om det allra bästa försökte han leva vidare som vanligt, om än ständigt krigandes med sjukdomen. Ett år senare trodde han att allt var över - att cancern var borta - men bara några månader senare fick han veta att den kommit tillbaks igen, oövervinnelig och med syftet att ta honom med sig.

I kroppen min, resan mot livets slut och alltings början är boken baserad på Kristians texter om kampen mot cancer och det som kallas döden. Det är oerhört svårt att sätta ord på det han beskriver, och berättelsen som helhet, kanske för att jag som betraktare trots de nakna och blottade meningarna aldrig kommer kunna föreställa mig hur det var, och är för den delen, att tampas med det Kristian själv gjorde. Trots det skriver han med ett otroligt vackert och gripande språk, som får en att se annorlunda på sin vardag, att uppskatta det enkla i det som är nu - och kapitlen Konsten att krossa ett hjärta samt Till mitt barn i drömmarn berörde extra mycket.
 Den 17 september 2013 tystnade så slutligen Kristians röst, än lever den dock kvar i många människors minnen. Klicka på "Läs mer" för att se ett utdrag ur "Konsten att krossa ett hjärta".


Ur Konsten att krossa ett hjärta; Till mitt sista andetag kommer jag att säga att vi ses snart igen. Men en dag kommer jag att veta att mitt leende är en vit lögn, precis som så många gånger förut. För när döden kommer finns inget snart. Då, min älskade familj, ska ni leva vidare länge, tills att vi en gång ses igen. Då ska jag möta er i skogen. Och jag ska hålla om er, en efter en, lite längre än vanligt. Jag ska kyssa era kinder och berätta att jag älskar er. Och ingenting ska någonsin skada oss. 
 Till den dagen ska jag öva på mitt avsked. Jag ska le och säga till mina närmaste vänner att vi snart ses igen. Men en dag, när de går för att träffa mig, så finns jag inte mer, hur mycket jag än försökt klamra mig fast vid det liv som jag älskar. För jag vet att jag kommer misslyckas.
 Och att veta att man en dag - av en sjukdom som lansar och spjut - inte längre kommer att finnas där för sin familj, trots det man lovat vid avskedet, det, mina vänner - mina syndare och helgon - är hur man krossar ett hjärta på riktigt.