Handlingen tar sin början i ett sent Göteborg där vi får följa Pål, vars högsta dröm är att få hålla på med musik, genom försommar-natten tillsammans med barndomsvännerna Lena och Johnny. De är unga och fria, obekymrade och till synes omedvetna om omvärlden där de lever livet på gatorna i storstaden - tills Pål en dag träffar på vackra Eva, vars dröm, liksom Påls är att få hålla på med musik. Något som inte vore ett problem, om det inte var för tvångstankarna som i de allra mest avgörande situationer altid lyckas få Pål ur spår. Snart tillförs dock ett djupare allvar i filmen, och handlingen tar oanade vändningar när viktigare saker plötsligt står på spel.
"Jag växte upp med musiken", så börjar en utav meningarna till Känn ingen sorg, och redan tidigt i filmen står det klart att det är just musiken som spelar den centrala rollen i handlingen, samt i huvudkaraktären Påls liv. Kanske inte jätte oväntat när både titeln och handlingen är baserad på Håkan Hellströms musik och album. Filmen gick upp på bio den 19 juli, och har skådespelaren Adam Lundgren i huvudrollen som Pål.
Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig när jag satte mig ner i biosalongen, själv brukar jag inte lyssna på Håkans musik, men jag hade hört och läst mycket gott om filmen från andra som sett den - och med bakgrund av detta måste jag säga att filmen var oväntat bra.
Precis som jag nämnde tidigare tycks handlingen relativt obekymrad i början, men ju längre filmen fortskrider desto mer djupnar allvaret. I bakgrunden tar handlingen upp sådant som identitet och styrka, men även om att vara ung och dum och att vilja ha - med andra ord helt olika ämnen, men som med hjälp av fina nyanser vävts ihop till en helhet.
Trots det finns det undertoner av mörker i filmen, och droger spelar in för att bidra med saker att inte tala om. Liksom det kan jag inte heller undgå att märka att alkohol faktiskt verkar finnas med i stort och smått i de allra flesta scener i början av filmen, och jag undrar: är det nödvändigt för att göra en bra film? Någon måtta måste, och borde det finnas.
Slutligen vill jag poängtera och säga att Känn ingen sorg när det kommer till kritan var en riktigt bra film, som bjöd på både skratt och gråt och slog mina förväntningar många gånger om. Faktum är att det är en utav de bättre svenska filmer jag sett. Kanske måste man dö några gånger innan man kan leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Är det något du undrar, vill du tipsa mig - eller kanske själv fråga om råd?
Känn dig fri och berättigad att fråga på, och så svarar jag i en kommentar på inlägget eller din egna blogg (länka)!