Med anledning av Annikas fråga på bokbloggsjerkan - Finns det någon författare som i ditt tycke kommer undan med de så förhatliga klichéerna? - tänkte jag ta upp just ämnet klichéer, för vad tycker vi egentligen om de?
För att förtydliga frågan en aning, kan jag börja berätta att en kliché ursprungligen kommer från franskans clicher, och betyder att "avbilda", eller "avbilda i en formbar massa".
I språket är en kliché ett uttryck för när något använts så mycket att det slitits ut, och ordens innebörd i viss mån förlorat sin betydelse. Vidare har de en liknande betydelse i böcker och filmer, med den skillnaden att uttrycket bytts mot en handling eller händelse.
Mitt svar är helt beroende av om frågan betonar klichéer som i nötta och slitna uttryck, eller klichéer som i ständigt upprepade handlingar och händelser.
Gäller förstnämnda har jag faktiskt inget rakt svar, vanligtvis fäster jag ingen större uppmärksamhet vid språkliga klichéer i böcker över huvud taget, utan i sådant fall mer på författarens språk som en helhet. Faktum är också att trots att klichéer kan vara uttröttande, hjälper de ofta (både omedvetet och inte) språket att få flyt - och används de i passande situationer samt med variation kan dessa både stödja och lyfta en text.
Menas med klichéer dock ständigt upprepade handlingar och händelser, är dessa något jag ofta ser annorlunda på. Självklart beror det även här på omständigheterna och hur författaren skriver som en helhet, men klyschiga handlingar retar mig vanligen mer än språkliga.
Slutligen kan jag inte på rakt på sak säga att det finns någon författare som kommer undan med att skriva klichéer, varken språkligt och bildligt. Hur jag uppfattar en bok eller text beror allt som allt, som sagt, oftast på helheten, såsom variation, val av uttryck, med mera. Vad tycker och tänker ni om helgens fråga, samt klichéer?
Jag hakar ofta upp mig på språkliga klichéer, t.ex. "Hon hade glimten i ögat". Vi förstår vad som menas, men visst låter det slitet och därmed ganska löjligt. Eller "Hålla många bollar i luften". Det har vi hört så många gånger att det numera är förbjudet att ha i sitt CV :) Även personklichéer mår jag dåligt av; den helt igenom osympatiske chefen eller den sexfixerade blondinen. Eller de där karaktärerna som är så "vanliga" att de blir...urtrista!
SvaraRaderaAngående personklichéer håller jag riktigt med dig - precis som jag nämnde ovan reagerar jag av någon anledning inte lika starkt på språkliga klichéer, men det händer det också!
RaderaEtt bra och genomtänkt svar. Jag roade mig också med att slå upp ordet.
SvaraRaderaDet ligger mycket i vad du säger, har kollat runt lite dessutom och nästan ingen kan sätta fingret på det här eller verkar irritera sig på det. Jag hittade det bara hos mig själv.
SvaraRaderaJa, det är en stor och relativt svår fråga med många spektrum att fylla!
RaderaDet är svårt det där, men om det bara sköts snyggt så tror jag det mesta kan passera :)
SvaraRaderaVisst är det så, det beror så mycket på hur de vävts in i texten och sammanhanget :)
RaderaDet blev många långa svar denna helgen, frågan bäddar ju faktiskt för ganska mycket diskussioner. Jag tror nog att de där klichéerna som används i böckerna jag läser ofta är helt enkelt nödvändiga. Allt ser inte likadant ut bara för att spänningen byggs upp av liknande faktum som att det alltid är nära ögat när någon blir jagad :)
SvaraRaderaSå sant, och precis som du säger är klichéerna ofta nödvändiga. Vad jag kan reagera på är i sådana fall stereotyperna, alltså "mallbilderna" över hur karaktärer kan se ut... en annan femma, och ett annat ämne att diskutera förvisso, men likväl intressant :)
Radera