Smaragdgrön

När jag under föregående år först fick talas om serien Ädelstenstrilogin och boken Rubinröd, blev jag mycket nyfiken och lånade snabbt hem den. Trots mina förväntningar blev jag en aning besviken, då jag fann språket/översättningen lite bristfällig och barnslig - något jag dock fastande för var storyn och handlingen som en helhet. Utan tvekan, och med förhoppningen att uppföljaren Safirblå skulle visa sig falla mig mer i smaken, läste jag även den - och faktum är att jag faktiskt upplevde att boken och dess karaktärer fick ett större sammanhang när jag läst ut den.

Så i augusti utkom den tredje och avslutande delen Smaragdgrön, och boken slog mina förväntningar många gånger om.
Det språk jag innan fann tafatt har i Smaragdgrön utvecklats, och är förvisso ungdomligt men innehar likväl charm och humor. Handlingen, som tidigare tycktes ofullständig, får sitt rättmätiga avslut och trådarna vävs slutligen ihop - inte allra minst huvudkaraktärerna, Gwendolyn och Gideon, som utvecklas mycket under trilogins gång.
Böckerna innehar kärlek, vänskap, spänning, dramatik och olösta mysterier, att den också utspelar sig över flera tidsperioder och årtionden gör endast saken bättre - och den tar oväntade vändningar när du minst anar det.
Författarinnan bakom serien heter Kerstin Gier, och med värme i spåket samt härlig fantasi har hon lyckats skriva en oförglömlig serie - väl värd att läsas!